Vi stod där och pratade. Den reslige mannen framför mig, hade en gång i tiden gått i söndags skolan. Det var med stor respekt och värme han talade om sina söndagsskolelärare. En kvinna i församlingen jag då tjänade stod med oss, och deltog i samtalet. Plötsligt tar hon hans arm, tittar honom i ögonen och säger: "Är det inte dags att du kommer tillbaka." Han kom inte av sig det allra minsta, utan log bara och svarade lugnt: "Jag skall säga dig, att jag har aldrig lämnat..."
Vad som gjorde att han aldrig kom till kyrkan eller deltog i församlingslivet vet jag inte. Men jag tror honom, att hans tro var äkta och uppriktig, och att han räknade sig som en kristen.
Ni finns i tusentals över hela Sverige. Som minns söndagsskolan, och det ni lärde er där. Ni kanske minns någon gammal tant eller farbror som satsade allt för att ha söndagsskola för er. När du läser mina bloggar så vet du, att du tror också på Jesus.
Jag förstår att steget kan kännas stort. Om du läser min berättelse från slutet av oktober 2008 här i bloggarkivet, så vet du att jag vet. Men egentligen så är det ett litet steg. Det är ingen konst att gå några gånger till kyrkan. Man dör inte av att stå och prata några minuter efter mötet, med välvilliga människor.
För sanningen är den. Att vi är i ett ömsesidigt behov av varandra. Du behöver församlingen för att växa i din tro, och församlingen behöver dig för att växa i sin tro och fullgöra det uppdrag som Jesus har gett oss.
Allt gott
önskar
Mats Pastor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar