Del 1. Innan jag vågade dit.

”Väckelsemöte ! Café tabasco !? Det verkar skumt. Ska jag verkligen gå hit? Det kanske är dumt.” Affischtavlan satt på pingstkyrkan i Lidköpings framsida.

Magnus på mitt förra jobb, på konsultfirman i Vadstena. Han hade varit en riktigt bra kompis, och han gick ju till pingstkyrkan. Annars visste jag inte mer om pingstkyrkor än att det fanns snygga tjejer och att alla människor där, var lite galna.
”Jag får inte stå kvar för länge nu så att ingen tror att jag vill gå hit. Gudstjänst ! Det låter jättetråkigt, men det är å andra sidan ofarligt. Det får det bli.”

Hemma på kvällen innan jag skulle somna:
”Gode Gud gör så jag inte hamnar i helvetet.” Alltid samma bön, alltid samma oro.
Hela mitt liv hade jag försökt att vara en bra kille:
Jag hade verkligen kämpat mig till mina betyg, utan läshuvud, försökt att sköta mig, så de där hemma slapp att skämmas, gå in för det militära, jobbat alla vardagar, alla sommarlov, sen jag var 15år, jobbat över mycket och länge och dessutom försökt att vara en bra kompis i gänget.
Jag gick t.o.m. in för konfirmationen, och lärde mig både Fader vår och trosbekännelsen utantill, fast inte för att jag egentligen trodde, utan för att ingen skulle behöva skämmas för mig och prästen skulle vara nöjd. Visst hoppades jag ändå lite att det skulle finnas en Gud som hjälper.

Men ändå; Jag hade INTE räckt till, INTE varit en bra kille, INTE haft roligt, INTE alltid varit en bra kompis, INTE lyckats med någonting ännu egentligen. Trots alla mina ansträngningar så ville oron inte försvinna. ”Gode Gud gör så jag inte hamnar i helvetet, om det finns, om du finns.”
Hur skulle jag kunna veta vad som egentligen är sant om Gud? Det fanns två vägar att gå: Antingen intala sig att Gud inte finns och döva oron på det sättet, eller också verkligen ta reda på OM Han finns och vad som är sant om Honom.

Självklart visste ingen, absolut ingen om den kamp som pågick inuti.

Fortsättning i morgon

Allt gott
önskar
Mats Pastor