Ofattbart stort

Jag har varit ledig några dagar, och den ledigheten har vi spenderat i ett hus på landet, mitt i vilda västergötland.

En kväll parkerade vi mamma framför datorn med sina läxor. Sen gick jag och barnen ut. Vi gick längst en grusväg. Där på landet blir stjärnhimmlen så mycket klarare än när man är inne i stan där alla gatlyktor förstör det hela.

Förundrade stod vi där alla tre och tittade på alla lysande små prickar som glimmade i vinternatten.

-Pappa; de är mycket mindre än solen.

- Nej en del är större det är bara det att de är så långt bort.

-Hur långt bort?

- Det är olika, Men om vi låtsas att vi kan åka med ljusets hastighet. Det är lika fort som om man kunde åka 7 varv runt jorden på en sekund. Om vi håller den hastigheten i 10 miljarder år, så kommer vi till den stjärna som är längst bort av alla de stjärnor vi vet om.

Nu blev det alldeles tyst en lång stund.

- Pappa; varför gjorde Gud allt så stort. Det hade ju räckt med mindre?

- Jag vet inte exakt, men kanske var det för att vi skulle förstå, hur oerhört stor och kraftfull han är.

Tyst igen en lång, lång stund. Det enda som hördes var våra steg mot grusvägen. Jag vet inte vad de tänkte. Kanske försökte de förstå. Själv har jag aldrig lyckats förstå Guds storhet. Jag nöjer mig med att veta:

Lyft upp era ögon mot höjden och se:
Vem har skapat allt detta?
Vem för härskaran däruppe fram i räknade skaror?
Genom sin stora makt och sin väldiga kraft
nämner han dem alla vid namn –
ingen enda uteblir.
Hur kan du Jakob säga,
du Israel påstå:
"Min väg är dold för Herren.
Gud bryr sig inte om min rätt"?
Vet du inte, har du inte hört
att Herren är en evig Gud,
som har skapat jordens ändar?
Han blir inte trött och utmattas inte,
hans förstånd kan inte utforskas.
Han ger den trötte kraft
och ökar den maktlöses styrka.
Ynglingar kan bli trötta och ge upp,
unga män kan falla.
Men de som hoppas på Herren får ny kraft,
de lyfter med vingar som örnar.
De skyndar i väg utan att mattas,
de färdas framåt utan att bli trötta. (Från Bibeln i Jesaja bok kap:40)

Efter den långa stunden bröt dottern tystnaden: "Pappa; hur kan en del tro att, först var det ingenting, sen exploderade det......Ja du vet."

Där fortsatte vi med ett nytt spännande samtal, men det får vi ta en annan gång.

Allt gott

önskar

Mats Pastor