Det är synd om telefonförsäljare. Det vet jag. Dåligt betalt och många nej. Man skall vara snäll mot dom. Ändå är de lika välkomna som en sten i skon eller en flisa i fingret.
Jag hyser en stor misstänksamhet mot försäljare. Inte de där trevliga jag träffar i affären, dit jag gått själv för att jag vill det, som kan sin produkt och låter mig tänka i lugn och ro. De gör sitt jobb. Nej jag menar de där som skall använda sina försäljningstrix. Det är allt för tydligt. Kalla mig vid förnamn. Ställa frågor som, hur jag än svarar för mig närmare ett köp. Överdriven trevlighet, fast man vet att de struntar i mig, bara jag köper.
Kanske uttryckte min gamla klasskompis från gymnasiet vad som egentligen döljer sig i en försäljares hjärta. Jag bodde i Mariestad då. Det ringer på dörren och där står min gamla klasskompis. Han kommer helt av sig när det är jag som öppnar. Sen säger han med verklig känsla: "Vad skönt! att träffa någon som jag slipper kränga det här värdelösa bokverket till!"
Har du träffat någon kristen som kändes som en försäljare? Jag vet, jag har träffat dem också. Det är inte så illa menat, men visst känns det tråkigt. Som om världens viktigaste budskap går att sälja som en annan dammsugare. Har du upplevt någon av oss på det sättet ber jag om förlåtelse.
Men skulle någon av oss bli lite för påstridigt, så ta inte illa upp. Det handlar inte om att sälja något. Oftast är det ett uttryck för att någon verkligen bryr sig. För vi vet, det få vågar tänka på eller tala om, att det handlar faktisk om din evighet. Jesus är och förblir den enda vägen till en lycklig evighet.
Allt gott
önskar
Mats Pastor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar