Den trevlige prästen log snällt, tog i hand och tackade. Han hade just å församlingens vägnar tagit emot en tavla att hängas någonstans i församlingshemmet . Van som han var att uttrycka sig, sa han några beundrande ord om tavlan. Ingen där var van vid några kyrkor, så det var nog bara jag som anade vad han egentligen tänkte.
Alldeles på slutet av sitt fina tacktal skymtade för en sekund verkligheten förbi. "Jag kommer att ta med mig det här utsökta konstverket till kyrkorådet, och överlåter åt dem att hänga tavlan på lämplig plats. Det tar dem nog några sammanträden. Än en gång ett stort tack."
Människorna som skänkte tavlan gjorde det, absolut i den tron att de gjorde en välgärning. Men "fådda" konstverk är ett besvärligt gissel i många kyrkor. Så länge gåvogivaren lever så måste man ju ha den uppe. Det är omöjligt att ta ner den eller ändra på något. När gåvogivaren har gått vidare till en annan värld, så finns det alltid någon gammal vän eller släkting som tänker sig att tavlan skall hänga där som ett minnesmärke. När väl alla till konstverket associerade personer är lyckligt bärgade för evigheten, så har tavlan blivit antik! Då finns det en grupp som vill spara den för det.
När lärjungarna beundrade templet, sa Jesus helt osentimentalt att allt skulle komma att rivas ned. Han var inte mycket för konstskatter; Jesus. Han såg bara skatter i ovärderliga människosjälar. Han bryr sig nog inte så mycket om vad vi smyckar våra kyrkor med. Men han bryr sig oändligt mycket om, att din själ kommer rätt i evigheten.
Allt gott
önskar
Mats Pastor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar