I en kyrka i ett svart område i Chicago, pågick det fjärde mötet den söndagen. De var tvugna att ha fyra möten för annars fick inte alla plats som ville gå till kyrkan.
Det var ett tydligt ungdomsstuk på mötet. Ljudnivån var hög, mycket hög och lokalen var fylld av nästan bara unga människor. Längst fram till höger satt en gammal man och såg trött ut. Jag vet inte om han hade varit med på alla mötena eller om han bara var trött för att han var gammal.
Jag kunde inte låta bli att tänka att det nog hade varit mer gudaktigt att säga till den gamle att han fick gå hem och vila sig en stund. Automatiskt formades i mina tankar en föreställning om, att den gamle nog hade gjort sitt, och satt i väntrummet för att få komma till sin frälsares himmel.
Efter predikan gavs tillfälle att ta emot Jesus i sitt liv. Den som ville göra det inbjöds att låta sitt beslut visa sig i praktisk handling, genom att komma fram, längst fram i kyrkan. Först hände inget. människorna tänkte och vägde sina beslut. Det var ett viktigt och ett laddat tillfälle. sen började de komma; en efter en. Unga människor tog beslut som skulle påverka resten av deras liv. Beslutet att bjuda in Jesus Kristus.
Nu blev det liv i den gamle mannen. Tröttheten var borta, stegen något stöppliga men ändå beslutsamma och de förut så trötta ögonen lyste av värme och kärlek när han gick fram till en ung kille. Det här var den gamle mannens liv. Han lade en gammal knotig hand på den unga mannens breda muskulösa ryggtavla och började bedja. Det där hade han gjort förut. Jag vet inte hur många människor han med sina böner hade hjälp in i Guds rike genom åren. Kanske han inte visste det själv. Men det var väldigt tydligt att det var det han levde för.
Satt han i väntrummet till himmlen? Ja visst, men inte sysslolös. Inte så länge det fanns en till; oändligt värdefull människosjäl, att hjälpa in i gemenskapen med Jesus Kristus.
OM jag får bli så gammal, vill jag bli som han.
Allt gott
önskar
Mats Pastor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar