Det var mycket välbehövligt med några dagars ledighet. Nästan varje kväll och varje helg, arbete, sliter mer än vad man tror. Vi behövde också se till vår familj. En dag för farfar, en dag för farmor, en dag för mormor och morfar och en dag för andra vänner. En heldag bara vi lekte med barnen på badhuset Arena Skövde: Jättekul! Skövdeborna hade sportlov veckan innan så det var inga köer, utan bara att åka vattenrutschkana och allt annat, hur mycket man ville.
När vi åkte hem från vår stuga frågade Linda, som hon ofta brukar göra, vad som hade varit bäst under ledigheten. Linnea tyckte bäst om övernattningen hos mormor. Joel tyckte bäst om att vara ute och leka och sedan komma in och sätta sig framför brasan i kakelugnen. Jag satt och funderade. Vad hade varit bäst?
Det låter kanske galet, men min höjdpunkt var nog ändå lördagen för då kapade och klöv jag ved. Om jag haft ett annat jobb än pastor, hade det säkert inte varit samma sak. Men NU! Jag hade torra fina vedstammar som legat under regnskydd ute. Med hörselkåporna på, så hamnar man liksom i en egen värld. Kapklingan skär igenom trädet. Bit för bit ramlar ner på andra sidan. Man kan inte stå och dagdrömma. Med kapklingan roterande bara någon eller ett par decimeter från högerhanden krävs det koncentration. Nej jag formulerar inga böner under tiden. Ändå känns i denna egna lilla värld, Gud så påtagligt närvarande. Tankarna kan inte, får inte, fara iväg åt alla håll. De är fast på vedbiten och kapklingan. Ändå står man där i en gudomlig närvaro av den helige Ande. Det är lite som med en riktigt nära vän. man behöver inte säga så mycket, man umgås i alla fall.
Det frasar och knäpper i vedklampen när hydralklyven obändligt trycker isär den. Det monotona arbetet är nästan vilsamt för själen. I vanliga fall finns det alltid någon människa som behöver mitt engagemang på något sätt. Det tar aldrig slut. I min tanke kan jag vilken given sekund som helst, göra en lista på alla dem jag borde bry mig om mera men aldrig hinner med. Men nu är det bara jag och vedklyven och vedklamparna. Det luktar gott om veden. Klamparna med töre i, går åt ett eget håll. De blir bra att tända i. Det frasar och knakar i en vedbit till, och en till, och en till. Vedhögen växer i vedboden.
När allt är klart, vedkapen och hydralklyven inställda i ladan, så kan jag se dagens arbete påtagligt. I vanliga fall vet jag ju aldrig när jag klar. Det går inte att säga. Men nu står jag ett par minuter och tittar på hela den hög av ved som det blev idag.
I en del andliga traditioner tycks man ha svårt med att Jesus jobbade som snickare fram tills han trädde fram offentligt. Man vill liksom att han skulle vara superandlig hela tiden, och det finns faktiskt skrifter som är påhittade långt efteråt och som aldrig kom med i NT, som just försöker att beskriva Jesus som superandlig hela tiden. De kallas ibland för NT:s apokryfer.
När jag stänger vedboden och går mot stugan tänker jag att jag förstår varför Jesus jobbade som snickare. Hur skulle han annars kunna förstå våra levnadsvillkor och ännu viktigare: Jag tror han behövde doften av trä, hantverket, koncentrationen på arbetet. Det står inte i motsats till Andlighet. Tvärtom...............
Allt gott
önskar
Mats pastor
