Uppe i trappstegsforsarna är det perfekt att köra barkbåt. På den lediga dagen hade jag och barnen tagit oss dit, utrustade med stövlar, varsin kniv och en kasse bark från vår vedbacke. Solen sken och vi hade riktigt roligt, trots att plåsterasken kom fram vid ett par tillfällen.
När vi hade kört barkbåt en lång stund, skulle området utforskas. Sonen sprang först nerför sluttningen, jag och dottern kom efter. Vi hörde hans upphetsade röst när han såg det första vattenfallet. Väl framme visade jag dem, att om man lämnar stigen och går på de där stenarna, så kan ni gå ända fram till fallet. Vi gjorde så och kom till foten av fallet. Sonen har inte sett så många vattenfall så för honom var även det här lilla fallet, hur coolt som helst.
När vi står där i beundran inför det silverglänsande vattnet som forsar utför stenarna, vänder han sig om, och säger lite oroligt: "Pappa är detta lagligt." Jag skrattade lite och försäkrade honom om att allt var i sin ordning. Visst lever vi i landet där det är skatt på allt, men tack och lov inte på naturupplevelser, inte än i alla fall.
På vägen hem började jag att tänka. När man ser allt det vackra som så överdådigt gläder våra sinnen. Då kommer helt naturligt frågan: "Har vi människor levt på ett sådant sätt att vi förtjänar allt det vackra?" Knappast! Ändå finns det där. Jag vill kalla det för NÅD! Guds nåd.
Varje ljusgrönt blad, varje maskrosgul äng, varje porlande liten bäck är en Guds kärleksförklaring till oss människor, Till DIG!
Allt det hemska, det sorgliga, det obegripligt onda, ja allt det där vi allt för ofta anklagar Gud för. Det är en produkt av djävulen men också av vårt eget uppror mot Gud. Men så låter Gud sitt godhets ansikte lysa igenom i denna värld, för att vi skall förstå att Han är där och att Han älskar oss. GUDS NÅD!
Allt gott
önskar
Mats Pastor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar