Jag tror att kyrkor och församlingar är bland det mest utskällda som finns. Varför det är så finns det säkert flera olika anledningar till.
En orsak handlar om samma mekanism som när tonåringen skäller på sina föräldrar. Just då är föräldrarna det dummaste som finns, men samtidigt är det så att tonåringen vågar skälla lite extra, för han vet att föräldrarna älskar honom ändå.
För mig är församlingen som en familj. I en familj älskar man varandra. Föräldrarna är som ledarna i en församling. De skall älska men samtidigt ta ansvar och dra upp riktlinjer. säga nej till de tokigaste ideérna.
I en familj får man växa. En del har mognat och fått erfarenhet, andra inte. En del är på hugget och vill mer och bättre, andra är bara trötta. Men alla bildar tillsammans familjen.
När det går bra för någon blir alla glada. När någon kämpar mot livets svårigheter, så gör det lite ont i hjärtat på oss alla. Ibland blir vi arga, ibland glada, ibland frustrerade, ibland upprymda, ibland vill vi slippa se varandra, fast egentligen inte någon längre stund.
Församlingen är som en familj. Efter ett tag så vet vi varandras svagheter, men, älskar varandra ändå. Om någon försvinner, så försvinner en bit av oss själva, Om någon kommer till blir vi glada över tillskottet till familjen.
Trots alla sina fel och brister, trots all smärta den orsakar mig, trots alla vaknätter. JAG ÄLSKAR FÖRSAMLINGEN!
Gör du?
Allt gott
önskar
Mats Pastor.
5 kommentarer:
Min erfarenhet är att man bara räknas in i familjen när man är i kyrkan på söndagar. Och att man i kyrkan precis som uti i världens mest frågar varandra hur man mår av ren artighet och vana och inte stannar upp för att ta redan på hur man egentligen mår. Men det är som sagt mina erfarenheter, det betyder ju inte att det är sanning överallt.
Jag tror också det handlar om egen attityd och inställning. Sen måste församlingen bli bättre på att inte älska varandra på söndagar och när vi fikar utan att den kärleken strålar igenom i vardagen. Sen är det ju lätt att ställa krav på att andra människor ska ta ansvar för att gemenskapen ska vara bra istället för att själv bjuda till och vara gästfri och inbjudande.
Jag menar att församlingen måste bli bättre på att inte BARA älska varandra på söndagar
Absolut, jag håller med dig om det du skriver Petra.
Visst har vi alla ett ansvar att faktiskt ta del av gemenskapen och att vara en människa som bidrar till en härlig och trivsam miljö.
Det jag menade var att inom kyrkorna säger vi att vi är så bra på att ta hand om varandra och det är ju fantastiskt! Men mina erfarenheter är att kärleken flödar på söndagarna medan det ibland tryter i vardagen. Det handlar inte om att sätta sig i en offer roll utan mitt inlägg skrev jag utifrån mina erfarenheter och inte bara utifrån det jag upplevt utan också hur jag kanske själv agerar och tänker.
Ingen är fullkomlig utom Jesus !
Det är så att vi alla måste fråga oss varje kväll om jag har levt på ett rätt kristet sätt idag, tyvärr så blir nog svaret Nej.
Så visst vi skall alla tillsamans tänka på att se varandra under alla 365 dagarna på året.
Men man kan alltid börja med sig själv, låt mig få vara till välsignelse idag !
Gud välsigne dig !
Skicka en kommentar