En omtumlande vecka

Ja var börjar man? Det har verkligen pendlat mellan glädje och sorg. Ovanpå detta ett ganska hårt tempo och ett fullspikat program.

Till glädjen hör en god vän som fått besked att han får stanna i Sverige. ett annat glädjeämne är gudstjänsten i Söndags. Vi hade inte hunnit prata med varandra innan mötet varken mötesledaren Freddy eller lovsångsledaren Simon, eller jag. Men Gud hade planerat mötet och allt stämde ihop så förunderligt bra.

Det som tynger hjärtat är vetskapen om att en av mina vänner som verkligen har lidit i sitt hemland har fått ett kallt NEJ från migrationsverket. Den personen har möjlighet att överklaga. Ändå värre är det för min vän som togs i förvar av polisen för att avvisas. Jag var med vid händelsen och fullständigt oförberedd på vad som skulle hända. Det går inte att beskriva, men hur skulle du känna dig om ditt liv var i fara i ditt hemland. Du hade flytt och det nya landet vägrar tro på dig och tar fast dig för att sända dig tillbaka.?

Jag skulle i alla fall vara väldigt rädd.

Men det var här psalm 23 kom som en lindrande salva. Jag gav den till min gode vän "Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont. Ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig."

Mitt i detta har jag haft två själavårdsamtal och dessutom medlat mellan två vänner som jag tycker mycket om. Jag har också varit inblandad i att reda ut missförstånd, försöka hjälpa människor med deras asylärenden  och försökt reda ut i lite vardagligt praktiskt strul som alltid finns i en församling. Som finns på varje arbetsplats tror jag.

Och ändå var det människor som tog viktiga beslut och upplevde Guds kraft på ett konkret sätt i sina liv på söndagens gudstjänst!!

Så nu känns det som om Gud mycket tydligt visat att jag inte grejar detta i min egen kraft. Men: "allt förmår jag i honom som ger mig kraft." säger skriften.

Nu väntar snart utbildningsdagar i Uppsala.

Allt gott
önskar
Mats Pastor