För några veckor sedan såg jag klart en filmserie: "Band of brothers." Det tog ett par månader att se den klart för det var tio avsnitt på ca en timma var + en dokumentär. Serien handlade om en grupp amerikanska pojkar på 40-talet. De söker frivilligt till "paratruopers" fallskärmsjägarna. Sen får vi följa dem från träningslägret till D-dagen och vidare genom hela kriget tills krigsslutet.
Hela filmserien är gjord av verkliga händelser, som hände de här killarna. De får själva komma till tals före varje avsnitt. Nu grånade gamla män mellan 80 och 90 år.
Det är ingen tvekan om att Gud är emot krigande. Men ibland verkar han tillåta krig för att ta itu med en ännu större ondska. Det går inte att säga att de här killarna gjorde fel som stred mot Nazisterna. Tvärtom, det var nödvändigt att de gjorde det, för att befria Europa och Judarna från denna bestialiska makt.
Det jag inte var beredd på, var att de var så kristna. Det framkommer glimtar genom hela filmen. När vi möter verklighetens "Band of brothers." De som överlevde. Så är det ödmjuka, eftertänksamma män som är tacksamma för livet, ser människan bakom sina fiender och vägrar att kalla sig hjältar. Jag får känslan av att de funnit en tro som hjälp dem genom de mest traumatiska händelser, men också hjälp dem försonas med minnena. Det är kanske olika för dem alla, men faktum är att en av de verkligt modiga befälen, ber till Gud efter att ha klarat sig genom D-dagen och lovar att om Gud låter honom leva genom hela kriget skall han söka upp ett fredligt hörn av världen och leva resten av sitt liv i frid. Och när jag ser en scen där de sitter i en kyrka på kvällen efter dagens strider, så tänker jag: Ateismen är för de flesta ohållbar i dödens närhet.
Se serien. Det är stundtals riktigt otäckt, men det är verkligheten, och den väcker eftertanke.
Allt gott
önskar
Mats Pastor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar