Stort tack till er som kommenterade förra bloggen. Jag skall fundera lite kring gemenskapen och kärleken. Hjälp gärna till i kommentarerna.
Vad är det som gör att en del människor kan beskriva församlingsgemenskapen som fantastisk, när andra känner sig utanför?
Det tycks inte bero på social status, för det kan vara väldigt olika. Det tycks inte bero på hur länge man varit med i församlingen för det kan vara väldigt olika.
En orsak kan vara förväntningarna. Det går inte att ha djup gemenskap med alla. Människan kan ha riktigt djup gemenskap med några och en ytligare gemenskap med fler. Men den ytligare gemenskapen är inte att förakta. Det är också vänskap som kan både, ge mycket och vara länge.
En annan orsak kan vara vara hur man ser på sin egen roll. Om man ser sig själv som centrum för andras omsorg, kommer man tillslut att bli besviken. Det finns en gräns för hur mycket människor orkar ge och ge och ge, utan att få. Ser man sig själv som en givare av vänskap kommer man alltid att få vänner.
Ibland är det så enkelt att det finns vänner, men de duger liksom inte för en del. Det skall vara vissa som är mina vänner om det skall räknas: pastorn, ledarna mm.
Det i särklas viktigaste för gemenskapen tycker jag är grunden för gemenskapen. När Jesus Kristus är grunden så har man något gemensamt, vilka man än är. Två människor som delar samma kärlek till Jesus, kan vara hur olika som helst, men kan ändå uppleva en djup samhörighet.
Oj vad mycket det blev. Kommentera gärna
Allt gott
önskar
MatsPastor
